"Att köpa glutenfritt är inte en billig historia. När priserna på 43 glutenfria produkter i tre stora livsmedelskedjor jämfördes med motsvarande livsmedel med gluten blev en matkasse dubbelt så dyr, 1 026 kronor mot 487 kronor för "vanliga" produkter, enligt Göteborgs-Posten.

Glutenintoleranta under 16 år kan få vissa varor subventionerade av landstinget. På Apoteket var varorna som ingick i undersökningen ofta dubbelt så dyra som i matbutikerna."

Det känns helt sjukt att vi som lever med celiaki, en sjukdom vi varken önskat eller valt självmant, ska få betala ett sånt högt pris för det som faktiskt är vår medicin, för att sno min kloka systers ord.
Vi kan inte välja att köpa någonting billigare som ni andra utan glutenintolerans kan göra. För oss finns det inte 5-6 olika pastasorter eller ett 20-tal brödsorter.Vi kan alltså inte välja att äta billigare mat, utan får helt enkelt bita ihop och köpa vad som finns, vad det än råkar kosta.


För att ni ska förstå vad jag menar med prisskillnad så tänkte jag visa ett exempel.
Ett paket med sex stycken glutenfria minibaguetter kostar ca 40 kronor, medan ett paket med sex vanliga minibaguetter kostar ca 10 kronor. Det är alltså en skillnad på 30 kronor, bara där. 

Jag som lever med celiaki har enligt konsumentverket en merkostnad på mellan 3900 och 4700 kronor per år, jämfört med en person som kan äta vanlig mat. Detta gäller dock enbart baskostnader för mat i hemmet, så summan är egentligen mycket större än så.


Nu kanske du tänker att det där inte är så farligt stor summa ändå, men då skulle jag vilja be dig tänka om. För säg att du har fått en sjukdom, och enda sättet för dig att överleva är att äta tabletter resten av livet. Dessa tabletter måste du betala helt själv, helt utan högkostnadsskydd eller ersättning. Visst skulle det kännas lite orättvist? Maten är våran medicin, precis på samma sätt som en person med cancer har sin medicin. Enda skillnaden är att vi måste betala allt själva, utan en enda krona i ersättning eller bidrag.

Jag hoppas med hela mitt hjärta att folk verkligen får upp ögonen för det här problemet nu, för någonting måste hända! Vi valde inte att bli sjuka, ändå känns det som ett straff varje gång man går till affären.

Jag förstår inte hur jag kan vara så trött på morgnarna!! Igår somnade jag runt tio, ändå lyckades jag försova mig.
Gick inte upp ur sängen förrän 0700, och bussen gick 0725.... Men jag hann, på något märkligt sätt.

Idag är det i alla fall första mötet med Berlin-gänget. Spännande! Får se vad vi kommer fram till, men jag hoppas att vi hinner med mycket för nu är det inte lång tid kvar!! Den 5 oktober åker vi, och redan nu i september ska vi göra vårt stora arbete som vi ska redovisa där nere... Hur vi ska hinna med det utan att hamna på efterkälken med skolan vet jag inte, men det löser sig nog!