Jag mår bra. Hur mår du?
"jag mår bra. Hur mår du?"
Det är en replik jag har använt mig av ganska ofta den senaste tiden...
Att må dåligt är dåligt, att säga att man mår dåligt till någon är ännu sämre, men hur ska man kunna resa sig upp igen om man inte har någon där som lyssnar och stöttar?
Såhär ser mitt liv ut just nu:
Jag och mamma bråkar dagligen, de senaste dagarna har vi pratar på telefon två max tre gånger per dag. Och då är det 1-2 minuters samtal vi snackar om här.
Jag ligger efter som tusan i skolan, vilket ger mig panik, vilket gör att jag vill hoppa av.
Jag önskar att jag hade bättre kontakt med min pappa och hans sida av släkten.
Jag var pappas lilla flicka när jag var mindre. Jag älskade att umgås med honom, jag var säkert med på hans jobb 10 gånger... även om jag redan kunde allt om stället. Jag såg verkligen upp till honom och ville alltid göra honom stolt. Samma sak var det med farmor och farfar. När jag var mindre frågade jag pappa flera gånger i veckan om vi inte kunde åka hem till dom. Jag gillade verkligen att vara där. Jag och Louise brukade vara på baksidan och spela strandtennis med varandra när det var fint väder. Och jag gick alltid runt till hörnet på huset och tittade på Mackan's grav - pappas katt. Jag älskade att vakna på morgonen och sätta mig i köket för att äta smörgås med socker på och varm oboy.
Jag har tappat kontakten med en av de personer som betytt mest i mitt liv, vilket känns jobbigt. För även om vi bråkade ibland så var det alltid kul att umgås med henne. Vi kunde sitta och titta på tv en hel kväll och ändå ha kul. En sån vänskap som vi hade är det inte många människor som har.
Jag har förlorat mitt självförtroende helt. Förut struntade jag helt i vad andra människor tyckte eller tänkte om mig. Jag kunde ha på mig trasiga kläder, och inte bry mig alls. Nu kan jag inte ens ha på mig samma outfit två dagar i rad.
Jag är rädd för att visa mitt riktiga jag för folk, för att jag inte vill att dom ska tycka illa om det dom ser.
Jag försöker gömma mitt riktiga jag bakom en fasad som inte alls känns äkta.
Om någon frågar en simpel fråga om hur jag mår svarar jag alltid "bara bra, du då?", just för att jag är rädd för att någon ska tycka att jag är jobbig.
Men sanningen bakom allt detta är att jag egentligen inte alls mår bra.
Kanske säger jag att allt är okej för att jag inte vill att folk ska fråga mer...
Fanns det en snabb och lätt utväg i detta skulle jag redan ha tagit den. Som med allt annat. När verkligheten hann ikapp mig förra gången åkte jag och mamma till oslo över en vecka. Och visst var det härligt att komma bort ifrån allt, men det var ju bara under en kort period.
Men nu när verkligheten står och bankar på min dörr igen har jag två alternativ:
Jag kan försöka att rymma ifrån den igen, eller möta den med öppna armar och se vad som händer.
du är alltid välkommen, vi finns här för dig oxå, det vet du!!!
men DU måste oxå bjuda till!!!
huset ligger kvar på samma ställe.
f