Tänk att helvetet aldrig tar slut! Akuten nästa.

Det gick helt okej på sjukhuset. Fick komma in tidigare än planerat, och allt var klart ganska snabbt. Men oj vad ont det gjorde. Kärringen till läkare frågade MIG om jag skulle köra med eller utan bedövning. Så jag frågar såklart, "vad gör ondast?" får inget ordentligt svar egentligen, utan hon säger lite grumligt att det är ungefär vilket som. Så jag bestämmer mig ändå för att köra utan. Jag menar, det var ju ändå bedövningen jag var mest rädd för. Hade fått höra att den gjorde ondast. MY FUCKIN ASS!!!!! Smärtan när hon försökte utan bedövning var det värsta jag varit med om, allvarligt talat!
Och jag tror hon förstod det också, för hon sa bara "jag tror vi tar bedövningen ändå. Det där lät inte roligt..."
Nej, ska jag skära bort hud från dig utan bedövning kanske? Så får du se hur roligt det känns! Idiot!!!
Hur fan ska jag kunna veta vad jag vill, när jag aldrig varit med om någonting liknande tidigare? Du som är läkare borde ju veta hur dina tidigare patienter har reagerat. Åååååh vilket kötthuvud!
Hur som helst, efter lite skrik, tårar och blod var det över.
Känns så otroligt skönt att ha det gjort nu. Så det enda som återstår nu är att vända på provsvaren.

När jag och syrran gick därifrån berättar hon att hon nästan svimmade, och mycket riktigt var hon blek som ett lik i ansiktet. Stackare, det var ju inte meningen att du skulle må dåligt! Förlåt kära syster!!
Men efter en fika och lite frisk luft var färgen tillbaka.

Tack älskade bästaste syster för att du följde med mig och stöttade mig!
Tusen tack för en fantastisk kväll med tacos, coca cola, godis och massa skratt. Du är helt klart världens bästa storasyster!
Du är bäst, och jag älskar dig!

Åh herre vad jag är nervös nu. Galet!
Ska på möte nu på förmiddagen, och sen är det dags.

Fick världens finaste sms av mamma igår kväll, så självklart grinade jag mig till sömns igår också. Men det var faktiskt skönt, för jag tänkte inte speciellt mycket på dagens ingrepp, utan mest på att jag saknar min mamma.

Dags att sätts igång dagen, plikten kallar... fy faaaan....

"det är okej att gråta", "varför gråter du för din idiot?", "det är säkert ingenting alls, sluta oroa dig!", "tänk om jag dör, hur ska min begravning att se ut?"

Det där är bara lite av mina tankar just nu. Jag förstår inte. Vill bara få tyst på min skalle. It is what it is!
Men detta med att inte veta någonting skrämmer skiten ur mig. Vill ha svar, vill ha hem mamma! Jag vill inte vara själv nu!!
Är så trött på att gråta, men kan inte sluta. Vad fan ska jag göra?!
Önskar att jag inte hade hundarna, för då hade jag kunnat sova bord dagarna. Men på samma sätt är jag glad över att ha dom. Dom får mig att bli lugn igen.

Börjar bli nervös inför måndag. Vad ska hända?
Antar att det inte finns så mycket mer att göra än att vänta och se vad dom säger. Men låt mig säga, DETTA SUGET!